Titel: Eftersnack (till Pernille, för att förklara hur det känns)

Scenanvisning:
Ett litterärt kafé. Trötta ögon i publiken, en torr strupe och ett tomt glas vatten på estraden.


Monolog:
”Det jag saknar är att komma hem till något. Det som händer och de jag känner är alltid avbrott och uppbrott, de har sin tid, det varar en tid, en timma, en dag, en helg, och sen sitter jag på tåget hem, jag cyklar tillbaka till lägenheten, sätter nyckeln i dörren – och så är det över. Jag kan ringa någon och berätta om det, men det är över, kan inte hållas kvar.
Det bästa i livet ska du hålla närmast dig, men mitt hem är faktiskt en öken. Det finns inget liv här, alla ansikten är täckta av glas, täckta av damm. Mina krukväxter dör ifrån mig, jag slösar vatten, kärlek och växtnäring på dem, men de vill inte ha något, vill bara vissna och kasta av sig löven, vill bara dö ifrån mig. Möblerna har inga historier, de är bara föremål, livlösa ting, skulle en människa sitta i dem föll de samman av existensiell ångest, som det vore en helt ny funktion och relation ingen förberett dem på. Färgerna går ton i ton, formerna är koordinerade med rummet, allt är förutsägbart, inget kommer hända här som inte hänt tusentals gånger förut. Jag har ställt undan alla stolar utom en, krossat överflödigt porslin, slängt bestick i metallåtervinningen. Jag lagar festmåltider för lunchlådor, frysen svämmar över, jag har en sund diet och långa inköpslistor till mataffären. Jag läser god litteratur, lyssnar uppmärksamt på god musik, slösar inte bort mitt liv på dåligt tevetjack.
Jag håller monologer för mig själv och kan bara säga: Det goda livet finns inte – i singularis.”

Titel: Förbudsdikt

Scenanvisning:
Cigarettröken lyser inte upp mörkret som den gjorde förr. Det luktar något som inte luktar längre och är förbi. I detta två par ögon som hittar varandra bland alla som letar efter utgången och ett bloss.

Monolog:
”Jag ska inte vara här. Egentligen. Ser jag dig inte här men någon annanstans. Bakom skyltarna, utanför markeringarna, i ett laglöst land. Rökrutan är igenkritad, fimparna faller till marken som snö och paradisiska äppelskrottar, överallt – utom där det är tillåtet. Jag ser dig där vi skärt i tillvaron med en skalpell och blottat hjärtmuskeln och insett att den aldrig kan sluta slå och hör dunket i öronen i allt vi säger och gör och lyssnar och känner. Det är inte här nu. Men vi är snart där.”